Sagans kraft

Det var en gång en pojke som hette Max. Ett barn som lärde sig läsa när han var 15 år. Som hade koncentrationssvårigheter och utvecklade panikångest. En mycket intelligent person, men som hade svårt att lära sig knyta skosnören eller att cykla. Ett barn som aldrig lärde sig multiplikationstabellen, men hade alla rätt på de nationella proven i matematik i nian. Min son.

Max föddes sex veckor för tidigt. När han kom hem fanns hans barnkunniga pappa till hands under två veckor. Men sen var jag ensam hela dagarna med Max. Som många för tidigt födda barn kunde han inte fixera blicken. Jag når honom inte, tänkte jag. Vad ska jag göra? Jag måste prata med honom, sa jag för mig själv. Om vad? Jag får berätta om mitt liv. Från den stunden pratade jag hela dagarna med Max. Och sjöng.  Efter en tid vände han sin blick mot mig och släppte sen aldrig ögonkontakten.

Själv var jag ett ensamt barn som ryckts upp från ett barnrikt område i Uppsala, när min pappa blev präst i Norrland. När jag var tio år kom tv-teatern in i mitt liv. Pjäser av Aiskylos, Euripides, Shakespeare, Molière, Ibsen, Strindberg och långt senare Kent Andersson och Bengt Bratt spelades av storheter som Edvin Adolphson, Ulla Sjöblom, Torsten Lilliecrona och en ung Mona Malm. Det förändrade mitt liv.

Jag har arbetat med kultur i hela mitt liv. Det gäller också min man Conny som är Max pappa. Max var ofta i Kulturhuset där jag arbetade och han var alltid med när vi gick på fest eller hade fest. Han var ett barn bland vuxna. Varannan helg kom hans tre syskon, som har en annan mamma. Då var det regel att vi tillsammans gick på museer och ibland på teater eller bio. Från det att Max var liten älskade han det dramatiska. Jussi Björling och Twisted Sister, utställningen Den dekorerade människan och franska nycirkusen Archaos.

När Max var sju år och började skolan öppnade sig en avgrund. Han som kallats vår lille filosof på dagis kunde inte lära sig läsa och kunde bara göra en sak i taget. ”Antingen är Max dum eller så filmar han” sa hans första lärare. ”Dum är han inte!” svarade jag. Utredningarna avlöste varandra. Diagnoser sattes. Dyslexi, DAMP och depression. Några skolbyten gjordes. Ett tag var han bäst på att vara värst.

En dag kom Anita in i hans liv. Max egen lärare som såg honom och lät honom vara sig själv, även om det innebar att inte göra någonting under en hel dag. ”Max är intelligent, den dag han börjar jobba kommer det att gå undan” sa hon. Under hennes ledning fick han VG i svenska och engelska och MVG i matematik, när han gick ut nian. I alla andra ämnen hade han streck.

I dag är Max 28 år och bor i en egen lägenhet. Han läser obehindrat svenska och engelska, men har svårt att skriva. Panikångesten gör att han inte kan åka vare sig bil, buss, tåg eller flyg. Jag frågar Max hur han ser på kulturens roll i samhället och för honom själv.

Kultur finns för att stimulera fantasin. Kultur gör att man kan referera till andra människor som man aldrig har träffat. Den tar upp samhällsfrågor och ger bredare horisonter. Konst och kultur har aldrig varit en elitfråga i vår familj. Det har varit något vardagligt. Varit naturligt att vem som helst kan uttrycka sig genom olika konst- och kulturformer. Man kan inte skriva ut recept på kultur. Poängen med konst är att uttrycka sin egen identitet. Inget är mer rätt än det andra. Kultur är något levande, något som alltid förändras. Den speglar den tid man lever i. Det är samhällets sätt att handskas med ångest.

Jag växte upp med kreativa människor. Har aldrig sett människor som konstiga och annorlunda. Blev själv behandlad som en vuxen som lyssnades till och togs på allvar. Många människor blir avskräckta från att vara kreativa. Barn blir avskräckta från att göra något eget, att måla utanför linjen. Hela min barndom var uppfylld av kultur. Av målningar, skulpturer, teater, film, musik, böcker. Kultur har alltid funnits för mig. Jag fick testa. Det fanns material och människor som visade vad man kunde göra och sen fick man göra vad man ville. Det gjorde att jag såg möjligheterna som barn. Som när jag valde bort en tecknad film en regnig söndag för att gå och se Gustaf Vasa på Nordiska Museet, när jag var fyra år. Museer har varit något naturligt. Konst har varit en del av mitt liv. Det har lärt mig att se det vackra i vardagen. Se en vacker himmel. Jag har aldrig separerats från den vuxna kulturen. Fikat efter ett museibesök var inte annorlunda än fikat på stranden. Det var museet som var det viktiga. Barn kan uppskatta kultur lika mycket som vuxna. Att som barn gå till Stadsteatern och se en föreställning på en stor scen kändes naturligt. Att se på samma sätt som vuxna. Jag gillar inte att barn enbart får en förenklad version.

Perioder när jag inte hade kompisar hade jag mina egna fantasier. Jag målade för att berätta historier för mig själv. Underhålla mig själv. Omedvetet gjorde ni mig också tvåspråkig genom att från det jag var väldigt liten läsa all översättning på film och tv för mig. Ni lärde mig engelska. Under en ångestladdad barndom som började i. o. m. skolan var film ett sätt att komma undan. Filmen som konstform har varit en flykt från min ångest och mina depressioner som barn. Film är min favoritform. Första gången du ser en film ser du filmen. Sen ser du skådespelarna, scenografin och annat. För varje gång du ser en film vidgar den sig

Tror att jag hade haft svårt att handskas med min ångest om jag inte haft tillgång till kultur. Konst gav mig färg i min palett. Förvandlade min värld från skalor i grått till att se med öppet sinne. Jag kan uppskatta småsaker som ett glas kallt vatten. Jag hittar hela tiden på historier. Tycker om att vakna på natten. Tycker om att vandra på natten. Bara jag. Ingen som stör och ingen som tittar.

Jag lever i ett osynligt fängelse. Med väggar som bara jag ser. Jag är inramad. Kulturen gör att jag inte är ensam och olycklig som jag skulle kunna vara. Det finns en värld som är oändlig. Jag kan uppleva vad som helst. Jag kan se vad som helst från mitt rum. Kunna lyssna på en bok. Det kan vara jag och Dostojevskij. Det är jag i hans fantasi. Jag känner mig rikare än de flesta för jag är rik i upplevelser. Jag känner mig aldrig ensam.”

Vi enas om att avsluta den här texten med historien om mamman som en gång frågade Albert Einstein vad hon skulle göra för att hennes son skulle bli ännu intelligentare. Han svarade ”läs sagor för honom”. Vad ska jag göra mer, frågade hon. ”Läs ännu fler sagor!” svarade Einstein.

Elisabet Reslegård
Januari 2011
Top